Det finns olika åsikter om, vem som är den största inom RR-Moto GP genom tiderna, för några är det Giacomo Agostini som vann 15 VM titlar, 8 i 500cc, 7 i 350cc, vann Isle Of Man racet 12 gånger, och tog sammanlagt 122 segrar under sin karriär.
För några andra är den bästa Valentino Rossi, eller Mick Doohan, för mig är det Jarno Saarinen, inte i antal VM titlar, men i fråga om talang.
Jarno kom in i RR VM 1970 som 25 åring, han körde en Yamaha som generalagenten Arwidson&Co i Finland hade tagit fram för honom, det var inte frågan om en fabriks cykel, utan en kund hoj som inte alls hade samma prestanda som fabriks hojarna.
Trots att Jarno missade de tre sista racen på grund av sina ingenjörsstudier, så slutade han som VM fyra i 250 klassen
1971 körde Jarno både i 250 och 350 klasserna, fortfarande med material från general agenten, han blev VM trea i 250, och VM tvåa i 350 klassen.
1972 fick Yamaha upp ögonen för Jarnos talang, och han fick av de bättre material i form av TD3 och TR3 hojarna, senare under samma år fick Jarno chansen att köra med en fullblods fabriks hoj, när Yamahas fabriksförare Barry Sheene klagade över YZ635 250cc hojens prestanda, Jarno tog över, och fixade titeln i 250 klassen direkt, samt slutade tvåa i 350 klassen efter Agostini.
1973 tävlade Jarno både i 500 och 250 klassen med Yamahas fabrikshojar, och planerade att även försöka ta titeln i 350 klassen, om han kunde knipa titeln i 250 klassen så tidigt skede av säsongen, att han skulle ha tillräcklig många race kvar i 350 för att ta titeln även där .
Jarno vann de tre första racen i 250, de två första i 500, och ledde det tredje racet i 500 när kedjan gick av och han fick bryta. Årets fjärde race i Monza blev hans sista, Renzo Pasolini som låg på andra plats före Jarno vurpade, Jarno kunde inte undvika att köra på honom och kraschade själv, sammanlagt 14 förare var inblandade i masskraschen, Renzo och Jarno avled, och ett flertal andra fick svåra skador.
Att tävla i två olika klasser, för att inte tala om tre under samma racehelg är otroligt påfrestande både på fysisk och psykisk, för att klara av den bedriften kräver en talang utöver det vanliga, Jarno hade den talangen. Jag, precis som många andra är helt övertygad om, att Jarno skulle ha lekt hem titlarna på alla tre klasser 1973, men ödet ville annat, och en briljant förarkarriär slutade alltför tidigt i 27 års åldern, Jarno var simply the best, den allra största talangen genom tiderna.
Rest in Paradise Jarno..
skriven